Den här orkidén står i vårt sovrumsfönster. Jag tittar på den flera gånger varje dag och när jag ser den känner jag glädje, sorg, stolthet, styrka och kärlek! Varför då? Jo, det ska jag berätta för er. För nästan exakt 1 år sedan fick jag och min man ett otroligt glädjebesked! Vi var gravida!! Glädjen var total!!! Vi blev gravida på så gott som första försöket och nu började en spännande men också lite läskig tid. Jag mådde jättebra hela tiden, inget illamående eller något sådant. Skönt!! Men i vecka 6 fick jag små blödningar. Jag åkte in och gjorde ett ultraljud. Förberedd på det värsta kom jag till gynakuten. Men ultraljudet visade ett litet foster med ett hjärta som tickade på i en väldans fart. Vilken lättnad! Veckorna gick och jag mådde fortsatt lika bra men i vecka 10 hände det igen, blödningar. Dags för ett nytt ultraljud. Men även den här gången tickade det lilla hjärtat. 2 veckor senare var vi i vecka 12. Det är ju den veckan man säger att risken för missfall minskar drasiskt. En milstolpe!! Vi hade redan berättat att vi väntade barn för våra närmaste vänner och familj men nu började vi även berätta för bekanta som man sprang på. Vi var ju i vecka 12! Det var även nu det var dags för KUB-test. Detta var första gången min man skulle få se det lilla livet som växte i min mage. På väg till sjukhuset började fjärilarna i magen flaxa på rejält. Tänk om något var fel på fostret? Tänk om det visar sig att sannolikheten för Downs syndrom var hög? Hur skulle vi göra då? Och det sista jag sa innan vi gick in i rummet var: Tänk om hjärtat inte slår??? Väl inne i rummet la jag mig på sängen, barnmorskan gjorde ett hjärta med gelén på magen och sedan började hon undersökningen. jag och Niklas höll varandra i handen och tittade på monitorn framför oss. Väldigt snabbt fick vi upp en bild på de lilla fostret. Men det var något som inte stämde. Var var det tickande lilla hjärtat??? Barnmorkan var tyst väldigt länge. Till slut sa hon: Jag är jätteledsen men jag kan inte se att hjärtat slår. Både jag och Niklas började gråta och så kramade vi om varandra. Fan, så här skulle det ju inte vara!!! Senare samma dag fick vi träffa en läkare som bekräftade vad barnmorskan tidigare sagt, uteblivet missfall! Tankarna började såklart snurra. Hade jag gjort något fel? Utsatt fostret för något som lett till missfall? Hade jag ätit något som man inte ska äta? Men nej, det här var inte mitt fel!! Det var något fel på fostret och detta var kroppens sätt att berätta det! Vi fick en tid bara några dagar senare för operation, skrapning. Vi åkte in tidigt på morgonen till SÖS (Södersjukhuset). Vi blev väldigt vänligt bemötta av all personal, de förstod att det här var jobbigt för oss. Jag rullades iväg till operation, där sövde de mig och ca. 15 min senare var jag tillbaka på rummet där Niklas väntade på mig. Allt hade gått bra och vi fick åka hem efter någon timme. På vägen hem stannade vi för att handla lite och då köpte Niklas den här orkidén till mig! Han sa att varje gång vi tittar på den ska vi tänka på vad som hänt! Och det gör vi! Jag känner sorg för att det blev som det blev, glädje för det nya livet som växer inuti mig, stolthet för att jag och Niklas gick igenom det här tillsammans och stöttade varandra på ett väldigt fint sätt, styrka för att vi kom ut ur allt starkare än vad vi var tidigare och Kärlek till alla som stöttade oss, framför allt våra familjer. När något sådant här händer förstår man att detta är något som berör väldigt många. Min mormor började tex gråta när mamma berättade för henne vad som hänt. Jag ångrar inte att vi berättat för såpas många för då kunde vi visa öppet att vi var ledsna och de förstod och stöttade oss! Var femte graviditet slutar tyvärr i missfall men om det händer måste man komma ihåg att det sker av en anledning och det är INTE DITT FEL!!! Man får ta nya tag (det är ju tur att det är kul att göra barn:) och man ska komma ihåg att till 99% så löser det sig på ett eller annat sätt!!! 3 månader senare blev vi gravida igen och nu sitter jag här med en krabat i magen som hindrar mig från att sova på nätterna pga alla sparkar men jag är mer än gärna vaken så länge han mår bra och jag känner hans underbara rörelser!!! Tänk, om ca. 80 dagar får vi äntligen träffa honom!!! Kram på er och tack för att ni tog er tid för att höra min berättelse!
