Idag var jag på föräldrarutbildning del 2. Det handlade om förlossningen. Mina tankar förändrades inte och jag känner mig fortfarande lugn inför vad som komma skall!! Jag är inte rädd för smärta. Jag vet att det kommer göra sjuuukt ont men jag får ju världens bästa belöning. Och sen tänker jag så här: man har ju aldrig träffat en kvinna som fortfarande är gravid efter 3 år för det inte gick. Ut kommer ju alltid ungen, på ett eller annat sätt!! Sen det här med smärtlindring: där har jag ingen prestige över huvudtaget!! Jag känner, varför ha mer ont än vad man behöver ha? Jag kommer köra på lustgas och epidural. Så är i alla fall tanken nu. Sen vet man ju aldrig hur det kommer bli. Jag känner också att det inte är någon idé att planera in i minsta detalj hur man vill ha det för det blir nog inte som man tänkt sig ändå. Jag har ju aldrig gjort det här innan och har därför ingen aning om hur det kommer att vara och hur jag kommer att reagera så jag försöker förbereda mig på mitt eget sätt. Jag läser mycket så jag vet VARFÖR det gör ont och hur de olika skedena under förlossningen brukar se ut. Sen är jag van att ta koreografi och van att lyssna på en lärare så jag tänker säga till barnmorskan att jag gör precis vad hon säger till mig att göra. För till skillnad från mig har ju hon gjort det här några gånger. Vi ska också gå profylaxkurs om några veckor. Det gör vi för bådas skull!! Jag vill förstås lära mig hur man kan använda sig av andningen men också för Niklas skull. Det är nog väldigt jobbigt för mannen/partnern att bara stå bredvid och känna sig så hjälplös. Med profylaxen kan ha hjälpa till på ett bra sätt. Det är vad jag tror iallafall.... Sen blev jag chockad när jag hörde att man kan hålla på att krysta i 1-2h!!! Jag trodde man höll på i ca 30 min... Sen varierar det ju såklart från person till person. Ja, nu har jag delat med mig lite av mina tankar kring förlossningen. Sen får vi se hur det blir. Vad har/hade ni för tankar??
