Jag har varit själv i helgen med båda barnen och jag är helt slut!!! Båda ungarna är inne i någon fas just nu som är skitjobbig!!! Theo säger emot ALLT vad jag säger. Jag får säga samma sak 5 gånger innan han reagerar och då gör han tvärtemot eller käftar emot och det slutar ofta med att jag blir arg. Max säger bara NEJ! Minsta lilla grej blir en kamp. Han har även börjat skrika, och då menar jag SKRIKA. I går tex så fick han inte mer strössel, eftersom han redan hade hela skålen full, och då skriker han mig allt vad han kan rätt i mitt ansiktet. Och om inte detta vore nog så har de börjat bråka med varandra jättemycket. Det känns inte som att jag gör ngt annat än att tjatat, stoppar bråk och är arg. Det är så fruktansvärt tråkigt och jag är så trött på att tjata och gnälla! Jag har inte uppfostrat några otrevliga ungar men det är exakt vad de är just nu. I alla fall mot mig! I gårkväll efter en massa händelser fick jag nog. Jag bröt ihop! Jag har spenderat hela helgen med att göra saker som DE tycker är roliga och för deras skull. Jag förstår att de är för små för at visa mig tacksamhet för att jag spenderar min helg på Tom Tits och brandstationer men jag förtjänar fan inte att behandlas som skit!!! Jag vet inte vad jag ska göra och jag börjar verkligen tröttna på det här. Min energi börjar ta slut och jag känner mig grundirriterad hela tiden. Jag försöker hålla mig lugn, inte höja rösten, räkna till tio och andas men ibland blir det att jag tappar det. Det rinner över och jag skriker att de inte får skrika! Inte så pedagogiskt kanske... Vi behöver kanske en paus från varandra och det är iof exakt vad vi ska få.... I morgon, tisdag, ska jag köra ner dem till Falköping. De ska till Astrid Lindgrens värld med farmor och farfar medans jag och Niklas åker till Italien på bröllop och sen till Bryssel. Vi kommer vara ifrån varandra en hel vecka.... Både jag och Niklas har varit borta så länge från dem men aldrig samtidigt. Jag tvivlar inte en sekund på att det inte kommer att gå bra och som sagt, vi behöver nog en break från varandra då det varit väldigt intensivt det senaste men en vecka kommer nog kännas ganska lång.... Som ni hör är jag väldigt splitrad och det är mycket som händer nu både med barnen men också inne i mitt huvud inför flytten och allt. Vet inte riktigt vad jag vill komma med detta inlägg men jag känner att jag måste bara få det ur mig. Är det ngn som känner igen sig med en snart 6-åring och en 2.5-åring? Snälla säg JA!!!!!