Åh va mysigt det var att komma hem igår. Som jag saknade Theo de sista dagarna. Han sov när vi kom men vi lyfte över honom till vår säng så vi kunde ligga och snosa på honom när vi skulle sova. Men då började det…. Han vaknade flera gånger och var kokhet!!! Han klagade på att han hade ont i huvudet. Jag tror det var för att han var så varm. Han ville sova i sin säng sa han så det var bara att lyfta över honom dit igen och ge honom Alvedon och vatten. Efter några turer fram och tillbaka vaknade han pigg och glad på morgonen… Jaha. Jag trodde han skulle vara sjuk men icke. Han var sig själv. Nästan. Lite hängig var han så han fick stanna hemma från dagis. Niklas pappa var kvar, hans tåg gick inte förrän vid 12.30 så han var hemma med Theo medan jag åkte och hämtade Leia hos hundvakten. Jag förväntade mig en glad hund som skulle komma skuttande mot mig med viftande svans… Icke! Istället möttes jag av en moloken tjej med svansen mellan benen som inte ens orkade hälsa på mig. Mimmi, hundvakten, sa att hon trodde att ngt var fel för hon hade varit så här hängig i ett par dagar. Jag blev såklart jätteorolig när jag inte kände igen min hund och fasade det värsta direkt. Jag ringde till Veterinären och fick en tid ett par timmar senare. Hon fick förra veckan cortison för sin allergi och det gör att man blir väldigt törstig och Hyper men inte hängig som Leia var. De tog en massa prover för att utesluta livmoderinflammation, sockersjuka och fel på njurarna m.m. Alla prover såg jättefina ut och hennes värden var toppen. Skönt!! Men detta betyder då att hon reagerat på cortisonet så nu har vi tagit bort det för att se om hon blir sig själv igen. Ja herre gud! Allt detta hände innan kl 13…. En riktig känslo-bergochdal-bana. Från Paris med allt vad det innebär till feber och dödsfasa. Nu känner man att man är tillbaka i vardagen igen: )
