Jag vill börja med att tacka alla. Eller "tacka" låter så tradigt men jag vill säga att jag verkligen uppskattar er ärlighet och öppenhet angående mitt förra inlägg om missfall. Det märks att det har drabbat väldigt många och vissa vill prata om det och andra inte vilket jag respekterar såklart. Jag vet bara att det hjälpte för mig. Men som någon skrev; jag blir så ledsen när jag pratat om det att jag helst undviker det! Jag tänker mycket på missfallet. Inte att jag ligger sömnlös och tänker vem det skulle blivit utan mer att jag är rädd att det ska hända igen. Jag är väldigt ödmjuk inför tanker att få barn och tar det verkligen inte som en självklarhet. Jag är så trött på att höra frågan Är det inte dags för barn nr 2 snart??? Jag tycker att det har folk ingenting med att göra!! Nu vill inte jag och Niklas ha fler barn än men det hade ju kunnat vara så att vi försöker och det inte går, att vi fått flera missfall, att vi inte kan få fler barn eller bara att vi inte vill ha fler barn! Varför tror folk att de har rätt att ställa en sådan fråga?? Det är ju inte deras ensak!!! Jag får den frågan dagligen och är jäkligt trött på den. Jag vet att folk oftast skaffar fler än ett barn och nu förtiden är det ganska tätt mellan barnen. Flera i min mamnagrupp har antingen fått sitt andra eller är gravida. Men vi vill vänta. Men folk verkar inte förstå det. Det känns som att folk tycker att vi är superkonstiga och elaka mot Theo som inte ger honom ett syskon. Är det inte bättre att vänta tills vi känner oss redo och längtar efter ett barn till?! Känner ni igen er i detta?
