Efter att ha läst era kommentarer ang mitt förra inlägg känner jag mig både peppad och ledsen... Jag vill börja med att tacka för alla era fina och peppande ord. Det värmer verkligen!!! Men min situation är ju absolut inte "unik" på något sätt. Jag blir ledsen när jag läser att det är så många som känner likadant; just det här med att det är svårt att komma tillbaka till "vardagen" efter att man har varit föräldraledig. Dels att ens arbetsuppgifter förändrats då man varit borta, arbetsgivaren "tror inte på en", många har fått gå när de har fått reda på att man är gravid (vilket är helt sjukt) men också att man själv känner sig osäker, har dåligt självförtroende och omotiverad. Jag tror, nu pratar jag bara för mig själv, att man värderar allt på ett helt annat sätt efter att man fått barn. Är det verkligen det här jag vill göra? Är det värt att lägga så här mycket tid på det här? Vill jag jobba heltid? Duger jag? Är jag lika bra på detta som jag var för 1 år sedan sedan när jag gjorde det sist? Man hinner tänka väldigt mycket när man är hemma med barn, iaf jag. Jag började värdera min tid och mitt värde på ett nytt sätt. Jag vill absolut inte göra saker som jag inte tycker är kul eller tar för mycket tid från familjen. Samtidigt måste man ju tjäna pengar.... Svår balansgång! Jag har tagit saken i egna händer när det kommer till jobb, eftersom jobben inte har kommit till mig *blink* och dragit igång små projekt med saker som JAG vill göra, som jag tycker är roliga och som ger mig energi. Då väger det upp de sakerna som man "måste göra". Missförstå mig rätt; jag älskar mitt jobb men vissa saker är roliga än andra. Jag vet att alla kan ju inte göra på detta sättet men jag tror faktiskt att det är väldigt viktigt att man talar öppet med sin chef/arbetsgivare om man inte trivs för man ska faktiskt inte behöver må dåligt på jobbet och bita ihop varje dag. Man är på jobbet mer än vad man är med sina barn på vardagarna (oftast) och då ska man fasiken må bra! För annars tar man med sig den dåliga energin hem och då är man ingen bra/rolig/energifylld/glad förälder som jag tror att de flesta av oss vill vara. Hur ska vi då göra? Vad tycker ni? Vad har ni för tips och råd till varandra? Man kan ju alltid börja med att prata för jag antar att chefen/arbetsgivaren/kollegorna vill att man ska må bra för då gör man ju ett bättre jobb. Man måste nog också vara ärlig mot sig själv. Är det verkligen detta jag vill göra? Är det värt det? Vad finns det för alternativ? Hur kan jag förändra min situation? Man kanske kan gå ner lite i tid så man har tid över att göra det man "verkligen" vill göra tex gå en kurs, plugga eller börja skriva på den där boken man alltid drömt om:) En annan sak är att prata med varandra, familjen, kollegor och vänner för som ni såg efter mitt förra inlägg; vi är flera som känner exakt på samma sätt dvs du är inte ensam med att känna så här!!! Bara genom att prata kanske gör den befintliga situationen bättre och man kan köra på som vanligt. Vi måste lära oss att tro på oss själva!! Vi är jävligt bra! Vi klara mer än vad vi tror!! Vi har ju klarat av att ta hand om ett barn för tusan:) En sak är säker: livet är för kort för att må bra. Man ska må jävligt bra!!! Dessa tre ger mig energi och gör mig glad!!
