Har ni nånsin känns att ni bara vill skita i allt?! Packa en väska och sticka iväg?! Stänga dörren och se när (och om) du kommer tillbaka?! Checka ut?! Kasta in handduken?! (Alltså inte ta mitt liv utan komma bort) Så kände jag igår!! Jag kände mig så jäkla ouppskattad! Jag jobbar hemifrån och då faller det sig naturligt att jag tvättar, städar, handlar och lagar mat. Det skulle vara konstigt om Niklas skulle åka iväg och handla när han kom hem från jobbet när jag ändå varit hemma. Men det är inte det som är problemet. Jag gör dessa saker gärna. Om någon skulle uppskatta det..... Igår så hade jag ansträngt mig lite extra med maten. Jag hade gjort en god kycklinggryta som jag visste att hela familjen skulle tycka om. Efter att ha stått 40 minuter i köket och lagat är det dags att äta. Ingen av ungarna äter! Istället så bara de skriker, pratar, sjunger, bråkar, skrattar. Och sen vill de ha varsin macka och ett äpple.... Då kände jag bara att varför står jag i köket och anstränger mig när det enda dom vill ha är en macka???? Niklas tyckte iof att det var jättegott: ) Vi har även infört mobilförbud här hemma då det gått lite över styr med användandet. Men detta har fört med sig ett tjat...... ett konstant tjat om dessa j**vla mobiler. Tjatet pågår i ca 10 minuter innan de förstår att jag inte kommer ge mig. Då tar de sitt förnuft till fånga och börjar leka. Och de är jättebra på att leka. De tycker det är jättekul så jag fattar inte varför de måste börja med tjatet när det slutar med att de har roligt ändå?! Tyvärr övergår ofta leken i bråk och då får jag vara där och TJATA igen. Allt detta j*vla tjat! Sen är det LJUDNIVÅN! Max pratar hela tiden och när han inte pratar så sjunger han. Det är jättegulligt men mitt huvud går sönder. Ni vet när man tillslut inte hör någonting utan det är bara ett kaos i huvudet. Igår vid matbordet (när de fått sina mackor....) börjar han skriksjunga samtidigt som han kastar mat omkring sig. Jag ville bara ställa mig upp och skrika rätt ut.... men det gjorde jag inte utan istället kopplade jag bara bort omvärlden, tittade in i väggen och räknade till 10. Det var det enda sättet för mig att inte få ett PSYKBRYT!!! Jag ville krypa ur min egen kropp. Jag känner mig som en ouppskattad tjatkärring som håller på att bryta ihop emellanåt. Snälla säg att jag inte är den enda som känner så här??? Att vara förälder är fan inte lätt alltså!!!!
