- Jag ser inget hjärta som slår.... Det är de värsta orden jag någonsin hört!! Vi hörde de för exakt 3 år sedan när vi var på ultraljud för att göra KUB test. Vi hade fått ett uteblivet missfall. Tårarna rann ner för mina kinder och jag kände mig helt tom och uppgiven. Va? Vadå missfall? Vi skulle ju få en liten bebis i mars. Vi hade ju gått förbi vecka 12. Allt var ju bra! Jag var helt inställd på det!! Men så blev det inte. Istället fick jag åka in på operation på SÖS 3 dagar senare där jag skrapades. Vi pratade jättemycket jag och Niklas och stöttade verkligen varandra i det här. Det var inte vårt fel! Det berodde inte på något vi gjort. Det var något fel på fostret!!! Även om vi viste allt detta snurrade ändå tankarna. - men tänk om jag gjort såhär istället.... - jag kanske inte skulle lyft det där bordet.... - Har jag ätit ngt man inte ska äta? Att få missfall är det jobbigaste jag någonsin fått gå igenom. Men med hjälp av min familj och vänner och att vi pratade mycket och öppet om det var det lättare att gå vidare. Var 5te graviditet slutar i missfall men jag hade aldrig hört någon som drabbats av det. Är det för att vi inte vågar prata om det? Känner vi skam? Skuld? Nu när jag pratat öppet om mitt missfall, och även skrivit om det här på bloggen (ni kan läsa här om ni vill) så hör jag fler och fler som varit med om samma sak. Jag tycker, än en gång (känns som jag alltid tjatar om detta:) att vi måste våga prata om saker och ting!!! Vad är vi rädda för? Hur vi ska bli bemötta? Hur folk kommer att reagera? Nu med facit i hand är jag glad att det som hände hände. Jag vet att det låter fruktansvärt att säga så men om jag inte fått missfall den gången hade ju inte Theo varit här. Theo jag älskar dig!!!
