Igår gick min morfars fru bort. Hon har varit sjuk länge och hon somnade in väldigt lugnt och odramatiskt. Min mamma satt bredvid henne och höll henne i handen och min morfar låg i sängen bredvid och pratade med henne hela tiden. Personalen på hemmet hade varit jättefina berättade mamma. De hade suttit med hela tiden och pratat med både mamma, morfar och Guggi. När jag hade hämtat på förskolan och jag och barnen satt och fikade så tänkte jag att det var ett bra tillfälle att prata med Theo. Det är första gången som någon dör som han känner. Hans första möte med döden. Jag berättade att Guggi hade dött idag och att hon inte haft ont och att det varit väldigt lugnt. Jag var noga med att säga "dött" och inte "gått bort" eller "somnat in" för då kan de bli rädda för att somna eller att man inte kommer tillbaka om man går iväg. Han tog det jättebra. Han vet att hon har varit sjuk men man såg på honom att han började fundera direkt. Jag har alltid varit väldigt ärlig när han har ställt frågor om döden då jag tycker att det är viktigt och det är ju en del av livet. Sen poängterar jag alltid att man oftast dör när man är gammal och inte när man är barn och att vi har måååååånga år kvar. Men Theo är så fin: - Då måste vi gå på hennes begravningskalas!!! Han sa också -Jag vill lägga en peng på hennes gravsten för jag tycker pengar är mycket vackrare än blommor! Älsklingen!! Jag ska även berätta på förskolan idag vad som hänt så de är lite förberedda på om det dyker upp frågor. Det är så konstigt att en person plötsligt bara är borta. Att de liksom inte finns mer.... Hur tänker ni när ni pratar om döden med era barn?
