I morgon fyller Theo 3 år!!! Herre Gud vad tiden går fort. Hela dagen har jag tänk på hans förlossning. Den var ganska lång och kämpig.... och slutade i akut snitt. Ni kan läsa min förlossningsberättelse Här!! Det får mig också att tänka att snart är det dags igen!! Trots en inte helt problemfri förlossning i bagaget ser jag fram emot den här förlossningen...eller ser fram emot kanske är fel ord men jag är inte rädd!!! Jag har ett väldigt positivt minne och jag är inte rädd för smärtan, som jag nog iof förträngt. Däremot så har jag andra rädslor. Första gången hade man ju ingen annan att tänka på. Vi kunde vara hemma så länge vi ville innan vi åkte in tex. Det blir svårt nu för jag vill inte gå runt hemma och ha ont så Theo ser. Min mamma kommer iof ta honom så de får väl vara hos henne men åndå. Jag tänker också mycket på om något går fel. Om jag börjar blöda när jag är hemma själv med honom eller något sådant. Vad gör jag då? Hur kommer han reagera? Eller tänk om det sker komplikationer så vi är tvungna att stanna länge på sjukhuset? Jag vill ju komma hem till Theo. Ja det är mycket sådant som jag tänker på. Men jag är ju inte första personen i världshistorien som ska föda ett andra barn:) Det kommer säkert att gå bra. Ingen idé att stressa upp sig för det nu. Men en sak hoppas jag verkligen; det är att jag hoppas verkligen jag kan föda vaginalt. Jag vill gärna få uppleva det med!!! Hur har ni gjort när det satt igång och ni haft ett till barn där hemma??? 3 år om ett par timmar!!!! ❤️❤️
