Idag är vi med BabyTemp i Solna Centrum. Här är ett konstant flöde av folk och mycket barnfamiljer. Plötsligt hör vi en kvinna som ropar lite lätt på son. Vi ser att hon letar. -Är din son borta? Frågar jag. - Ja, svarar hon samtidigt som man ser att paniken börjar krypa närmre. - Hur ser han ut? Vad har han på sig? Hur gammal är han? Kvinnan svarar samtidigt som hon ropar hans namn högre och högre. Vi är ett gäng som genast börjar leta. Vi söker igenom leksaksaksbutiken, tittar ute på parkeringen, frågar folk om de sett honom. Hela tiden hör man hans mamma ropa hans namn och man hör hur paniken är total. 3 minuter blir 5 minuter. 5 blir 10 som blir 15. För varje sekund börjar man tänka på alla saker som kan ha hänt. Fler och fler blir involverade i letandet och efter ca 20 minuter känns det som varenda person i köpcentrat är med i sökandet. Tillslut, på andra sidan centrumet, ser jag en liten kille, som passar in på beskrivningen, springa runt i bara strumporna. Jag springer genast fram till honom och frågar honom vad han heter. Det var han!!! Jag lyfter upp honom och förklarar att hans mamma letar efter honom. -Jag letar efter henne också, svarar han lugnt när han sitter där på min höft. Jag går tillbaka till platsen där jag sagt till mamman att vi skulle mötas NÄR vi hittade honom. Jag kunde höra hennes röst bli starkare och starkare och tillslut såg jag henne. - Han är här, ropade jag. Hon kom springande och kramade om honom direkt. Då brast det för mig. Tänk vilken panik mamman måste känt. Hon tackar mig och fortsätter att krama om din son. Jag går därifrån samtidigt som tårarna rinner längst mina kinder, både av lättnad och lycka men också av fasan att någon gång "tappa bort" Theo. Den här kvinnan gjorde ju helt rätt när hon började ropa för då var det flera som reagerade och sen också agerade. Nu vill jag hem och krama om min prins!!!!
