Theo har börjat prata mycket om döden och ikväll när vi låg i sängen kom alla frågor och funderingar. Kommer jag dö? Åker man till himlen när man dör? Kan änglar gå? Mormor Maj-Britt är ju gammal (92 år) kommer hon dö snart? Jag vill vara så ärlig som möjligt med honom så jag berättade att alla människor och djur dör men det gör man när man är gammal och det är jättelänge tills vi är gamla. Vi är väldigt noga med att säga DÖ och inte "gått bort" eller "somna in" för då tänker jag att han kan bli rädd om vi går eller att han blir orolig för att somna. Han funderar så sjukt mycket just nu och han har ett konsekvenstänkande som han inte haft förut. -Men vad händer med katten (hans gosedjur) när jag dör? -Du får ta med den! -Men tänk om jag tappar den?! -Det kommer du inte göra! Jag lovar! -Kan vi knyta fast den i handen? -Självklart! Han undrade också vad som händer när man dör. -Kommer man till himlen? -Man vet inte vad som händer. Man kan liksom bestämma det själv. Alla människor tror olika. Vill du komma till himlen så gör du det, vill du bli en ängel så blir du det! -Då vill jag bli en ängel! Jag har inga problem att prata om döden men när ens älskade treåring pratar om när han ska dö är det inte lätt att hålla tillbaka tårarna. Theo var också väldigt tagen och lite ledsen men det var mest för att han var rädd att han skulle tappa katten:) Hur har ni pratar om döden med era barn???
