Han vet exakt vilka knappar han ska trycka på!!! Jag var väldigt osäker på om jag skulle göra detta inlägget då jag inte tycker om att "hänga ut" och "snacka skit" om mina barn men jag känner att jag måste och jag skriver detta utifrån mina känslor! Jag vill börja med att säga att jag älskar mina barn över allt annat, att de är det absolut bästa som hänt mig och att jag skulle göra allt för dem!!!! Men...... Just nu känns det som att jag är på bristningsgränsen hela tiden. Max är till 85% glad. Och då menar jag superglad!! Men de 15% börjar ta överhand. Han är så fruktansvärt mycket!! När han är glad, vilket han är nästan jämnt, så går det liksom över styr ibland. Han vet inte vad han ska göra av all glädje. Oftast resulterar det i mycket skratt från oss alla, dans, "sång", och allmänt happymood men ibland som sagt går det över i bitas, slag och kaos. man kan ju riktigt se hur mycket bus det finns i den här killen!! Jag vet att det är känslor som han inte riktigt vet hur han ska hantera och han är 17 månader och då blir det ibland lite fel. Sen har vi då de andra 15%. Han har ett sånt jävla temperament. Får han inte som han vill skriker han helt hysteriskt och slänger sig på marken!! Detta tar ju på krafterna för oss alla och visst ibland ger vi oss lite för lätt bara för husfridens skull men det går ju inte alltid att göra. Som när han vill leka med en kniv, hoppa från köksbordet eller rida på Theos rygg.... Theo har ju som ni vet varit sjuk i veckan. Igår mådde han mycket bättre men jag kände att jag ändå ville ge honom en bonusdag så han och jag åkte till slottet och gick runt och kollade. Max lämnade jag på förskolan!! Jag kände att både jag och Theo behövde vara för oss själva och helt ärligt så orkade jag inte med Max energi... Detta gjorde ju att jag kände mig som världens sämsta morsa!! När vi är hemma är det inte en lugn stund och jag försöker verkligen hålla mig lugn och påminns mig själv om att Max är liten och att han inte vet bättre men när man har sagt till honom 100 gånger att han inte får klättra upp på diskbänken, jag har försökt leda hans uppmärksamhet till något annat, lyfter bort honom, ignorera mm då tappar jag det till slut. När jag hör mig själv skrika: Nu får det vara nog, samtidigt som jag slår näven i bordet och jag får ett hånskratt tillbaka, då känner jag mig värdelös, svag, förnedrad och allmänt dålig. Hur kan en liten människa som är 3 äpplen hög, göra mig så fruktansvärt förbannad och göra att jag tappar humöret så???? Är det ngt fel på mig??? Han vet exakt vilka knappar han ska trycka på och ibland tror jag att han gör det bara för att vara jävlig. Jag tro, eller rättaresagt vet, att vår dåliga sömn bidrar ju till att stubinen är kortare än vanligt. När jag jobbar radio går jag upp 04.40 och när jag är ledig vaknar ju Max vid 05.30 så det gör ju typ ingen skillnad. Jag och Niklas har nog aldrig varit så här trötta. Vi går runt som i en dimma där hemma. Är det någon som känner igen sig? Kommer det här gå över eller kommer det vara så här tills han blir vuxen???? Hur gör ni för att hantera sånna här situationer??? Igår gick jag ut i skogen med Leia på kvällen. Det var tyst och lugnt och jag fokuserade på att andas. Annars hade jag nog sjunkit ihop i en blöt liten pöl där hemma. Ikväll ska bara Niklas och jag gå ut och äta. Eller vi ska ut med två vänner men det är utan barn och det behöver vi verkligen!!! Det var alldeles för längesedan vi gjorde ngt sånt tillsammans. Jag tror också att vår resa till Sydafrika, om 12 dagar, kommer göra oss gott. Få lite miljöombyte och bryta vissa mönster. Vill även punktera igen att barnen är det bästa jag vet men ibland blir det för mycket. Jag är inte mer ån människa:)
