I morgon är det dags. Det jag har laddat för sedan november förra året. TJEJMILEN! Att springa en mil kanske är en piece of cake för vissa men för mig är det verkligen inte det! Jag har aldrig sprungit i hela mitt liv. Även när jag dansade som mest och var supervältränad kunde jag inte springa mer än 200 meter utan att dö….. Jag är ingen löpare helt enkelt! Det är jag fortfarande inte men nu kan jag springa i alla fall. Alltså jag har ju alltid vetat hur man gör. Man rör sig framåt lite snabbare än vanligt: ) Man sätter den ena foten framför den andra i en rask takt samtidigt som man pendlar med armarna. Men det är ju det att man ska göra detta utan att dö av trötthet eller tristess… : ) Förra året då jag fyllde år så fick jag en anmälan till Tjejmilen av Niklas i present. Present och present… snarare STRAFF: ) Nej, men jag hade sagt till honom att jag ville börja springa då vi inte bor granne med gymmet längre och då var ju detta ett ypperligt tillfälle att göra så jag fick tummen ur. Och jag har verkligen fått tummen ur!!! Ca 3 gånger i veckan har jag varit ute och sprungit och det har tom blivit (det här trodde jag ALDRIG att jag skulle säga) lite roligt: ) Jag har tagit det jättelugnt och verkligen i min takt. Ibland har det gått ”snabbt” och ibland har jag lufsat runt. Och det har aldrig spelat ngn roll hur snabbt det gått. Det här har varit för min skull och inte för att få ngt resultat!!! Och det har varit jätteviktigt för mig att tänka så. I nästan allt vi gör ska vi prestera och leverera. Vi ska vara bra föräldrar, prestera på våra jobb och leverera bra resultat. Vi ska vara vännen som alltid finns där och familjemedlemmen som alltid lyssnar. Vi ska laga nyttig och näringsrik mat från grunden och vi ska se till att hemmet fungerar med tvätt och städning. Och samtidigt i allt det här ska vi hinna med att ta hand om oss själva, vara smala, snygga och vältränade och KÅTA, GLADA och TACKSAMMA! Vi har en jäkla massa krav på oss. Men detta med löpningen har varit så prestigelöst för mig vilket har varit en ljuvlig känsla! Jag har aldrig satt några krav på mig själv att jag ska springa en viss distans eller på en speciell tid utan jag har snörat på mig skorna, satt i lurarna i örnen och sprungit. Sen om det blivit 2 km eller 8 km har liksom inte spelat ngt roll. Löpningen har varit min FRIZON kan man säga. Och i morgon ska jag vara med i ett lopp. Hur blir det då med resultattänket och prestigen??? Så här tänker jag: Jag är redan superstolt över mig själv att jag ska delta. Det ska bli kul! Jag får se om jag orkar springa hela vägen och om jag inte orkar det då är det bara att gå en bit. Skit samma!!! Jag har inte satt något mål på en tid utan det som blir det blir. Om jag springer ”snabbare” än vanligt är väl det roligt men det spelar ingen roll. Hur det än blir ska jag skåla i champagne efteråt!!! Jag tror att det är viktigt att vi har ngt i våra liv som är kravlöst!!! Eller vad säger ni? Har ni ngt som ni gör bara för er skull????? Sen kan jag också säga att jag med stolthet kommer att springa för AJABAJA CANCER. Jag har tidigare berättat för er om dem. Ni kan läsa det här. Det är en ideell organisation som hjälper familjer som drabbats av barncancer. Det är en fd förskolemamma som startat den efter det att hennes yngsta dotter drabbades av Leukemi. Jag kan med glädje säga att Elsa, som flickan heter, mår bra idag!!! Jag och mina vänner Linda och Jessie som också ska springa (det bestämdes över några glas vin kan tilläggas: ) ska alla springa för Ajabaja Cancer. Om ni vill hjälpa oss att hjälpa kan ni gå in Här! Tack!! Om ni ser mig lufsa förbi imorgon på Stockholms gator får ni mer än gärna heja!!!!
