Igår blev Lillebror (vi jobbar på namn:) en vecka gammal!!! Tiden går alldeles för fort!! Nu när vi har landat lite tänkte jag att jag kan berätta om förlossningen. Den 2 oktober gick jag in i vecka 42 och det var dags för Igångsättning. Något som vi aldrig ens kunde föreställa oss. Vi var säkra på att han skulle komma tidigt så de sista veckorna, som ni vet, var vääääääääldigt långa. Förlossningen skulle ringa innan kl 10 och säga när vi kunde komma in. De ringde inte så 10.03 ringde jag:) De sa att vi kunde komma in vid 15-tiden. En helt absurd känsla att få en tid då man ska föda barn..... Efter vi sagt hejdå till Theo (jag storbölade) som var kvar hemma med farmor och farfar, åkte vi till BB. En sista magbild tagen i hissen på väg ner till bilen. Ett förväntansfullt och pirrigt par utanför förlossningen, BB Stockholm. Väl där blev vi inskrivna och visade till ett rum. Där blev jag undersökt. Öppen 4 cm och 2 cm kvar av livmodertappen. En läkare tyckte att den bästa igångsättningsmetoden var att köra på Shots. Då är det Cytotec man tar i flytande form. Jag hade googlat lite innan och det står mycket negativt om Cytotec (ni får googla själva) bl.a. att man inte ska ta det om man tidigare blivit snittad. Jag tog upp detta med läkaren men hon lugnade mig och sa att jag inte behövde vara orolig, de har full koll och var väl medvetna om att jag blivit snittad tidigare. Man ska inte tro på allt man läser och att läkemedel utvecklas hela tiden. Jag litade på dem!! Tog första shotten kl 16. Jättemärkligt att ta en shot som man vet att man kommer få väldigt ont av:) Det hände inte så mycket så vi passade på att käka lite middag. Vid 18 blev jag undersökt igen. Det visade sig att jag öppnats 1 cm till dvs nu var jag 5 cm och tappen var mindre. Jag fick ännu en shot. Man kan ta upp till 8 st med 2 timmar imellan. Kände fortfarande ingenting!! Vi tittade på golf och jag vilade lite. Jag hade ju ett ganska tufft träningspass framför mig:) Kl 20.30 var det en ny Barnmorska som kände och klämde på/i mig. Det här med integritet i samband med en förlossning....som bortblåst:)!! Jag var fortfarande öppen 5 cm men tappen var nu nästan helt borta. Vi fick flytta till ett födelserum där vi gjorde oss hemmastadda med datorn och började titta på Genikampen. Efter ännu en undersökning märkte man att min kropp jobbade på bra av sig själv och man bestämde att avvakta med den tredje shotten. Eftersom jag blivit snittad innan vill man ta det lugnt plus att jag sagt till dem att jag ville skynda långsamt. Jag öppnade mig ytterligare 1 cm utan att känns något och jag hade värkar som jag inte kände av men de syntes på skärmen. Märkligt. Kl 00.46 satte man en skalpdiod (tror jag det heter) på bebisens huvud och då tog man hål på hinnorna så man skulle komma åt. Vattnet gick och ganska snart där efter började jag känna av värkarna. Jag var livrädd för att det skulle gå från 1-100 när vattnet gick men det gick från 1-70 så jag hade en liten förvarning om vad som komma skall :) Nu var det igång på riktigt och jag fick ta till med lustgas. Efter ca 30 minuter kände jag att jag ville ha EDA. Skit samma om det drar ut på tiden!!! Jag ville inte ha mer ont än vad jag behövde. När narkosläkaren kom som skulle lägga EDAn tyckte han att jag hade lite för högt blodtryck så de tog blodprov och skickade dem på analys. I efterhand sa BMn att det var märkligt. Det är ju inte jättekonstigt att man har högt blodtryck när man är mitt uppe i fullt värkarbete men så blev det iaf. I väntan på provsvaren började det göra jävligt ont!!! Tidigare hade jag paus mellan värkarna som jag högt påminde mig själv om: - nu har du paus Carin. Du har faktiskt inte ont. Njut av detta nu!!! Men nu var pausen väldigt kort, ca 10 sekunder, och jag ville typ ge upp. Jag var på gränsen till panik. Men då från en värk till en annan slog det över till krystvärkar. Shit vad cool känsla det var och var skönt det var att få göra något av värken och inte bara andas. I samma veva kom narkosläkaren tillbaka eftersom blodproverna visade att allt var som det skulle men det var ju ingen idé att lägga ngt EDA då jag höll på att krysta. Jag testade en massa olika ställningar; på rygg dragandes i en handduk, på sidan, på knä hängandes över ryggstödet på sängen, på alla fyra. Det var skönt att byta lite då och då förutom att nu hade jag sjukt ont imellan värkarna istället och kunde typ inte röra mig så alla fick liksom flytta runt mig, som ngt typ av kreatur..... Jag frågade hela tiden om jag gjorde rätt. Med Theo hade jag aldrig krystvärkar utan jag fick krysta ändå för att se om han kom längre ner. Jag frågade även om det gick framåt. Jag var så rädd att jag höll på förgäves som jag gjorde med Theo eftersom han fastnade på vägen. De sa att jag gjorde helt rätt och var jätteduktig, då var jag inte sen med att fylla i:- Ja!! Jag är faktiskt jätteduktig. Jag är grym!!!! Det är viktigt att peppa sig själv:) När jag låg på sidan upp med ena benet frågade dem om jag ville känna bebisens huvud. Jag sträckte ner handen och kunde känna ngt slemmigt där mellan benen. Det var lite läbbigt samtidigt som det gav mig en riktig kick. Nu var det väldigt nära!!!! Det brände som in i helv**e och då förstod jag att han nästan var ute. Då var det ngn värk där BM sa till mig att inte krysta utan bara andas. Det var lättare sagt än gjort då kroppen skriker att man ska trycka på allt vad man har men jag ville verkligen inte gå sönder så jag gjorde mitt bästa. Tror att jag krossade Niklas hand då:) Det blev några stygn ändå på två ställen men inget allvarligt (grad 2). Efter 50 minuters krystande lät det som något surplande fast tvärtom och det kändes som om hela mitt inre kom ut. Sen hörde vi världens bästa ljud. Barnskrik!!!! Både jag och Niklas började storgråta. Han var äntligen här!!! Som vi väntat på honom och han var värd väntan!!! Kl 04.08 kom han med armen ovanför huvudet som Stålmannen. 4028 gram och 53 cm lång. Och världens finaste såklart!!! Jag är så glad att det blev en vaginalförlossning!!!! Det är det häftigaste jag varit med om. Shit vad våra kroppar är coola!!! Visst det gör förbannat ont men det är som de säger: så fort barnet är ute så är allt glömt!!! Niklas var helt fantastisk genom hela förlossningen. Han var med mig i varenda värk med massage, lustgas, peppande ord och kärlek. Personalen på BB Stockholm var också helt grym. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville ha klara direktiv och inget daltande:) De gjorde exakt så. Vi var ett bra team allihop!!! Detta var en helt fantastisk förlossning helt utan komplikationer. Från att vi blev igångsatta till att han var ute tog det 12 timmar varav jag hade ont i 3!!! Tänk att det var den här lille personen som låg där inne!!! ❤️❤️❤️
