Idag är det exakt ett år sedan vi fick reda på att vi var gravida med Theo. Tänk vad ett år går fort och vad mycket som kan hända. Jag kommer ihåg den dagen för ett år sedan glasklart. Det var en söndag och jag skulle jobba på Cafet. Vi hade våra aningar om att jag kunde vara gravid då mensen var sen, jag var trött och mådde illa. Jag gick till 7eleven för att handla ett graviditetstest. De fanns bakom disken så jag plockade på mig ngn juice och ställde mig i kön. När det var min tur sa jag med låg röst "ja, ett gravtest också". Han i kassan började genast "Å herre Gud. Nu blir jag stressad. Min tjej gjorde ett test här om dagen och efter det har jag inte hört ngn från henne... Jag vill ju inte ha barn nu bla bla bla bla" Jag betalade och gick därifrån samtidigt som jag hörde hur han fortsatte att berätta storyn för nästa personen i kön. Väl hemma gjorde jag testet och sen väntade de längta 5 minuterna ever!! Jag tog med mig testet till sovrummet där Niklas fortfarande låg i sängen. Vi tittade på det tillsammans och såg det bästa som finns. Ett +-tecken! Vi började båda gråta av lycka men vi kände också lite oro. Skulle det gå bra den här gången? Eftersom vi fått missfall några månader innan tog vi absolut inte något för givet. Jag ringde min familj och berättade när jag gick till jobbet. Alla blev såklart jätteglada men visste också att det var mycket som kunde hända. Sen följde 10 veckor av glädje och rädsla. Varje gång jag gick på toaletten var jag rädd för att jag skulle blöda. Jag letade hela tiden fel. När jag var i vecka 10 gick jag och mamma (Niklas var i Asien och jobbade en vända på havet) och gjorde ett ultraljud. Mest för att lugna mig. Man såg det lilla hjärtat ticka på. Nu kunde jag börja slappna av lite i af. Sen var det KUB testet i vecka 13. Förra gången vi var gravida var det då vi såg att fostrets hjärta hade slutat slå men den här gången var allt perfekt!!! Tänk. Nu är han här. Världens finaste pojke. Och han har redan hunnit bli 3.5 månad. En stor pojke! Här om dagen satt han framåtvänd i bärselen för första gången, han satt i en barnstol (med hjälp av massa kuddar) för första gången i morse och han vänder sig. Tack älskade Theo för de bästa 365 dagarna i mitt liv!!
